Grymt verklighetens hårda band mig trycka,
 av törnet blott en efterskörd jag samlar
 på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar
 var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.
  
 Allena stödd vid tålamodets krycka,
 jag i en vild, en nattfull öken famlar,
 och i mitt spår den tunga kedjan skramlar,
 vars länkar döden blott kan sönderrycka.
  
 Dock tröstar mig den himlaburna sången.
 Från himlens borg en rosenkransad ängel,
 i gyllne flykt han sig till jorden svingar.
  
 Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
 Strax falla kopparkedjorna av fången,
 och vingen höjs, och silverrösten klingar.